controlz

För några år sedan hade jag alltid svarta naglar. Jag tyckte att det på något sätt var det självklara valet och var helt enkelt inte intresserad av att alternera med några andra färger.På den tiden ägde jag ändå några andra flaskor men dessa torkade ut och fick så småningom kasseras.

Att försöka hålla målade naglar är något som är besvärligt i längden. Massageojlan gör att det lossnar lättare och att jobba inom vården kräver att naglarna är omålade på varje arbetspass (av hygienskäl). Nagellacket blev då ett sätt att markera att jag var ledig. "Ha! Nu ska jag inte dit på tre dagar, på med lacket..."

Numera är det mörkröd som är favoritfärgen på nagellack, men jag fick härom dagen syn på att jag hade en svart flaska kvar och målade på det.  Tittade lite förundrat på mina naglar. Jag kunde liksom inte förstå vad som hade varit grejen med att måla dem just svarta? Lite som när man hör ett skämt man tidigare har skrattat hysteriskt åt och helt plötsligt är det som var så magiskt roligt borta. Detta beror inte på att skämtet mister sin glans bara för att poängen är avslöjad. Ruth och jag hade en tid där vi kunde sitta och spola tillbaka (VHS på den tiden) en och samma sketch om och om igen och det blev bara roligare och roligare för varje gång, men när jag några år senare såg samma sak på youtube blev jag nästan lite besviken.

När jag nu tar fram mitt aceton, jag ska ju jobba imorgon, undrar jag lite vilka blogginlägg som kommer i framtiden när jag går in i bloggarkivet få mig att tänka: hur kommer det sig att jag publicerade det här?